Vi har en granne som ganska ofta kommer ut genom dörren och hänger på framsidan av huset. Sparkar på en boll, går omkring och nynnar lite eller spikar ihop ett flygplan eller nåt. Han är sex år, kanske jag ska tillägga. Efter en stund så tröttnar han, och ringer på hos oss för att kolla om någon ska med ut. Jag kan sakna det där spontana ringa-påandet.
När jag var liten så gick man bara ut och kollade om någon var ute. På vår gata med tolv hus på en 50 meters-snutt, bodde det ungefär femton barn, så det fanns alltid någon att leka Burken med. Om inte, så var det bara att ta cykeln ner till fotbollsplanen, eller Stora lekis, då träffade man definitivt några att leka med. Ibland fick man ihop ett helt brännbollsgäng på en kvart, men då var det en del dörrknackande involverat.
Numera får man vänta på nästa konferens för att få spela brännboll eller andra roliga lekar. Tänk om man i stället gick ut efter maten och ringde på hos grannarna - drog ihop ett lag? "Tja, skulle bara kolla om ni är med på brännboll? Ok, men kom när ni har ätit klart då, jag springer och ringer på hos Håkan och Maggan så länge!"
Det är ganska många hus här omkring, det vore inte helt omöjligt att några nappar. Hm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar