Äppelpallning i Mälarhöjden

Folkvett: ställer man fram en godisskål, så bjuder man.

I dag tittade vi på ett hus som verkade bra. Huset var uppenbarligen uppgraderat av något hemstyling-företag, att döma av de tomma skåpen kombinerat med smakfull inredning och mattor med köpvecken kvar. I köket låg en stor skål smakfullt arrangerad med äpplen, som sig bör. Faktiskt så smakfullt att Hilda blev sugen, och tog upp ett av dem. Det är väl ok, tänkte vi, och sa att hon fick behålla det.

När vi skulle skriva upp oss på intresselistan, råkade Hilda tappa sitt äpple, och mäklaren vände sig med en kobraliknande rörelse och väste blixtsnabbt "var kom det där ifrån?". "Det var från skålen där", sa jag med ett litet överseende leende. "De var ju tänkta som prydnad!", spottade hon. "Ja, nu har ju hon redan tagit en tugga, så vi kan inte gärna lägga tillbaka det", sa jag och la ner intresselappen igen. Varför kan man inte bara säga "ojdå, var du hungrig?", och skratta lite? Blä för opersonlig styling och blä för snåla mäklarsnobbar som tror att värdet på de själva stiger med värdet på huset de visar. Usch.

Jag sprang ifatt min lilla äppeltuggande sötnos och fick hålla händerna hårt i fickorna för att inte triumferande visa upp kolapapperen från min räd på övervåningen.